Makt i den Artificiella Naturen

Detta är en kort text om samhällsutmaningar, makt och en ostyrig inter/antidisciplinär lägesbild över planeten vi lever på och samhället vi formar och lever i. Syftet med texten är att dela några tankar, som man får tolka som man vill – den är inte skriven för en specifik publik utan bör endast ses som en konversation mellan mig och mina ekorrar där du är välkommen att lyssna in och gärna kommentera på Twitter .


Utmaningar, komplexitet, dåtid och framtid

Vi inleder generellt och banalt: samhällsproblem och planetproblem såsom klimatförändringar, brottslighet, näthat och fattigdom är både väldigt komplexa och enkla.

De är komplexa, då de består av beroenden, skeenden och processer som är nästintill omöjliga att isolera och räkna på. De kan, och bör, förstås som s.k. wicked problems’, som enligt Rittel och Horst (1973) är problem som är så komplexa och röriga att de är svåra att formulera, svåra att veta var man ska börja arbeta med att lösa dem, och svåra att veta när man är ’klar’. Dessutom är de dynamiska och ändras ideligen, vilket gör det ännu svårare att fånga dem och modellera dem.

Samhällsproblem är också enkla. Om man ser bortom sensationalism och komplexitet, så finns där innerst inne en liten, naken, människa som omgivit sig med saker, byggnader, institutioner och system som förlänger hennes förmågor, så kallad förlängd intelligens, för att använda Joi Ito’s begrepp. (Ito 2018) Människor är i grunden rätt lika och har liknande behov, men olika drömmar och önskningar och hopp för framtiden. Vi vill oftast ha tak över huvudet, mat på bordet, fred och frihet, och nära sociala relationer. Vi styrs av liknande mekanismer, biologiska och psykologiska mekanismer och system, som hjälper oss att navigera världen. De fem sinnena ger oss signaler in i hjärnan, som där processas genom ett sinne och minne, samt instruerar oss för hur vi ska handla.

Detta ger oss en god utgångspunkt för att angripa de komplexa skeendena och utmaningar i samhället och på planeten – genom att förstå människan, hennes mål, val och beteenden, samt hur hen reagerar på olika miljöer, så kan vi även förstå samhället, eller vilket annat system som helst. Till detta behöver vi förstå system i den naturliga världen, och vad de har för effekt på människans biologi och psykologi, men även den artificiella världen av det vi människor skapat och designat. Vi är ganska bra på de fysiska förutsättningarna och gränserna för människokroppen, men något sämre på att förstå de psykologiska gränserna och hur vi kan arbeta effektivt med dessa i design och ingenjörskap.

Överväg följande dimensioner:

  • Det som redan existerar. Allting du ser kring dig, naturligt eller artificiellt, är sådant som redan finns eller har gjorts. Det är resultatet av miljoner och åter miljoner års evolution och av designbeslut som har tagits av människor och djur, sedan vi började forma världen. Precis som myror terraformar landskapet för att bygga myrstackar formar människan världen – vi designar den genom våra handlingar och vi lever i konsekvenserna av forna designbeslut.
  • Det som skulle kunna existera – framtiden. En allt större andel av jordens yta, stora och små rum, är formade av människan. Detta kallas populärt för Antropocen, tidevarvet där människan är vid rodret för planeten Jordens utveckling. Avsiktligt eller oavsiktligt påverkar vi i det stora och lilla vår värld. Vad som utgör en fördelaktig framtid, för vem och hur denna skall realiseras utgör en stor del av det vi diskuterar om dagarna, i privatlivet, på jobbet, i medier och i offentliga rum. Den artificiella världen konstrueras i våra konversationer om framtiden.
  • Det liminala rummet – tröskeln där dåtid och nutid möts. Det är här vi observerar och ältar vad som hänt hittills, diskuterar vad som skall ske härnäst och beslutar inriktning för framtiden.

Vad vi (människor/djur) ska göra med världen, vad vi ska designa, individuellt och kollektivt, avgörs i en politisk diskussion om design som pågår på makro och mikronivåer och i olika dimensioner. Framtiden bestäms av designbeslut som formas och fattas i den traditionella politiken (hur ska det allmänna designas), i näringslivet och andra organisationer (hur kan vi samla resurser för specifika syften och intressen), samt inte minst i de teknologiska strukturer och system, fysiska, konceptuella eller digitala som omfamnar oss och i en ökande utsträckning (hur förlänger vi vår förmåga för att få vår vilja igenom). Politiken utspelar sig även i en metadiskussion om hur de politiska diskussionerna skall äga rum, under vilka regler och förutsättningar och vem som får eller kan delta. Den politiska diskussionen och tillhörande metadiskussioner utgör tillsammans basen för all makt över framtida skeenden. Låt mig utveckla detta en aning.


System och metasystem

Varje politiskt system, oavsett form, har ett metasystem som bestämmer formen för systemet, kommunikationen i systemet och maktutövandet. Som Marshall McLuhan skrev redan 1964, ’the medium is the message’, varje ny teknologi för med sig stora förändringar i de mellanmänskliga möjligheterna och riskerna. (McLuhan 1964) Dock medför det även nya möjligheter att ställa till det – ’när skeppet uppfanns, uppfanns även skeppsvraket’ som den Franske filosofen Paul Virilio uttryckte det, som att konsekvenser av ny teknologi eller design inte går att förutse. (Virilio 2007) I konstruktvisitisk anda definieras metasystemet av den som observerar och beskriver systemet. Beroende på hur ‘systemet’ definieras, vad som inkluderas och exkluderas, kan det förstås och bearbetas på olika sätt.

Inom alla olika discipliner byggs därigenom maktstrukturer som kanaliserar de politiska diskussionerna och indirekt, resurser och makt över planetens och samhällets system och framtid. Naturvetenskapen är en evolverande metadiskussion mellan naturvetare om hur naturen skall beskrivas och förstås. Samhällsvetenskaperna är metadiskussioner mellan människor om hur olika samhällsfenomen skall beskrivas. Semantik (språk) och semiotik (symbolspråk) som utvecklas bestämmer vilka ord, symboler eller koncept som blir framgångsrika och vilka som får stå tillbaka. Metadiskussionerna är till stor del retoriska processer, där argumentation kring epistemologi och sanning debatteras och konstrueras. Även om man kan identifiera stabila koncept och egenformer (eigenforms) i det man beskriver, är all vetenskap i grunden designad av människor och alla vetenskapsspråk, ord, uttryck och termer är påhittade av människor. Som vi ser i den offentliga debatten är få koncept är så solida att de inte kan ifrågasättas. Är jorden rund eller platt? Är mässlingsvaccin bra eller dåligt? Stabila sanningar överlever ibland, men där det finns tvivel finns tolkningsutrymme och ‘sanningar’ är bara sanna så länge tillräckligt många tror samma.

Här kommer tron in. Både tro i den traditionella bemärkelsen (faith, religiös tro), men även den tro (belief) som vår biologi, psykologi och utbildning gett oss. Utbildning eller lärande är i grunden biologisk och kognitiv programmering av människans hård- och mjukvara, erfarenheter intryck och tro som vi utvecklat genom formella eller informella, biologiska eller sociala program. Bebisar programmeras från det att sinnena aktiveras, därefter av naturliga (nature) och sociala/kulturella (nurture) processer. Semantiken, semiotiken och retoriken vi utsätts för påverkar vad vi tror, hur vi beter oss och och hur vi väljer. Makten över systemen i världen, ligger i den strukturella och direkta påverkan och inflytandet på människors tro och beteenden. Detta kan benämnas metamakt, en andra ordningens förståelse för hur makt formas och utövas. ’All makt skall utgå ifrån folket’ är klassiska politiska slagord, men innebörden av detta är djupare är vad vi ser vid en första anblick. Då det retoriska förhållandet och lärande är en cybernetisk, cirkulär process, där vi både skapar framtiden och ältar dåtiden simultant, så makten utgår definitivt från folket vare sig vi vill eller ej, men i en okontrollerad, ostyrig och oformlig process som knuffar oss framåt i tiden i avsiktliga och oavsiktliga riktningar.

Ytterligare en dimension av system som tuggar på under ytan är de digitala systemen, den elektroniska megastruktur som snabbt vuxit fram, ett nätverkat system av system som bildar en kognitiv infrastruktur där ny makt frodas. Vår tro, våra beteenden och handlingar medieras i större utsträckning av digitala plattformar, som med reducerade, förenklade verktyg återskapar normativa mönster samt genererar nya. En stor metautmaning är att skapa lämpliga och funktionella språk för att beskriva de retoriska processerna som ständigt pågår mellan datorer och datorer, mellan datorer och människor och mellan människor och människor medierat av datorer, i det digitala rotsystemet. Dessa språk behöver även beskriva maktförhållanden och framtidstro, dvs. dess politiska och metapolitiska egenskaper och kvaliteter. Hur beskriver vi ett systems avsikter och var formas dessa? Hur förstår vi de etiska kvalitéerna i den väv av ettor och nollor som vi kollektivt sytt ihop till ett rörigt och oöverskådligt lapptäcke. Som Danny Hillis beskrev det har vi skapat en ny djungel, en artificiell natur som vi på nytt förhandlar våra villkor med och där kvalitéter och maktstrukturerna både är oklara och förhandlingsbara, men så pass svåra att förstå sig och beskriva på att vi inte vet var vi ska börja. (Hillis 2018) Ännu ett s.k. wicked problem, men av andra ordningen, där det nu krävs en ny naturvetenskap, en cirkulär naturkulturvetenskap, för den framväxande artificiella naturen, den väv, den centrala infrastrukturen för vår tid – den Antropocen som nu etableras.

Så för att runda av och sammanfatta:

  • Makt över planet och samhälle är mer än det vi ser. Det är strukturer och metastrukturer där framtida begränsningar och möjligheter förhandlas löpande i stora och små designbeslut.
  • Att beskriva framväxande och dynamiska metastrukturer, metaprocesser och metakoncept som påverkar samhället och planeten är vår tids största utmaningar.
  • Det behövs nya språk för att beskriva de politiska och metapolitiska system som har inflytande över framtiden genom människors tro, beteenden och vanor.

Källor:

Hillis, D. (2018). The Enlightenment is Dead, Long Live the Entanglement. Journal of Design and Science. https://doi.org/10.21428/1a042043

Ito, J. (2018). Extended Intelligence. Joi Ito’s PubPub. https://doi.org/10.21428/f875537b

McLuhan, M. (1964). The medium is the message.

Rittel, H. and Webber, M. (1973) Dilemmas in a General Theory of Planning. Author(s):  Source: Policy Sciences, Vol. 4, No. 2, pp. 155-169.

Virilio, P. (2007). The original accident. Polity.